Alexander George Seton var yngre son till en annan Alexander Seton (1806-1884). Det hade då funnits minst en Alexander i släkten i varje generation sedan tidig medeltid. Vår Alexander föddes 1855 på familjens gård Preston nära Linlithgow i Skottland. Hans äldste bror Patrick övertog enligt den tidens sed både Preston och den större gården Ekolsund mellan Stockholm och Enköping, medan de yngre sönerna fick en summa pengar och sändes ut i världen för att stå på egna ben. Alexander bestämde sig för - varför får vi väl aldrig veta - att bli kaffeodlare i Sri Lanka, som då förstås kallades Ceylon. 1876 köpte han tillsammans med sin yngre bror Charles två kaffeplantager i Sri Lankas högland mellan Hatton och Agrapatana, som hette Wishford och Preston.

Emellertid hade man 1869 upptäckt en sjukdom på kaffeträden, den så kallade kaffepesten, som orsakas av en svamp. Inom 5 år hade kaffepesten nått alla distrikt på Ceylon, och mellan 1870 och 1890 sjönk kaffeexporten från Ceylon till en tiondel. Man försökte rädda ekonomin med att odla kina - man kunde då inte framställa den viktiga malariamedicinen kinin syntetiskt - men det hjälpte inte, det blev en enorm ekonomisk katastrof, och många plantager lades helt öde.

Alexander och Charles drabbades liksom alla andra kaffeodlare, men sålde Wishford för att ha råd att plantera om Preston med te. Det gick bra, och de kunde senare köpa till plantagen S:t Margaret's, några kilometer norr om Preston. De båda plantagerna uppgick sammanlagt till 467 acres (189 hektar), men en hel del av detta är branta bergssidor och djungel. Wishford gick upp i plantagen Ardlaw, och 1966 förevisades Violet platsen där Wishfords bungalow legat.

Alexander verkar bara ha bott på Ceylon periodvis, 1892 var han hemma i Sverige där han gifte sig med Cecilia Braunerhielm som han träffat på Ekolsund, 1893 föddes dottern Margaret på Ceylon, 1895 sonen George i Sverige, och 1915 köpte han Kleva gård vid Båven i Södermanland, där han sedan dog 1941. Han ligger begravd på Björnlunda kyrkogård.

även Alexanders äldste bror Patrick, hovjägmästaren på Ekolsund, ägde plantager på Ceylon. 1923 står hans arvingar (Patrick dog 1911) som ägare till New Preston (gränsade till Preston söderut) ; 1934 står hans son Alexander som ägare till New Preston, delägare i kokosnöt- och kakaoplantagen Segersta, och delägare i gummiplantagen Bellair tillsammans med Alexander.

Från 1951 har vi kvar ett brev där det framgår att Patricks son Alexander sålt sin andel av Bellair till ett svenskt bolag, och 1959 var också Segersta sålt till en familj Ratnagopal. Till sist återstod bara Preston och St. Margaret’s av Setonfamiljens plantager på Ceylon, ägda till lika delar av Alexanders son George och Charles Setons trust.

I det läget försökte George och C.A. Seton’s trust sälja plantagerna – George och hans släkting Seton Peacey var trustees för C.A. Setons Trust – men det visade sig omöjligt att genomföra affären.

Så Preston och St. Margaret’s förblev i Georges och trustens ägo till 1972, när man först stiftade en lag som förbjöd truster att äga egendom på Sri Lanka, och strax därefter en jordreformlag som förbjöd privatpersoner att äga mer än 50 acres land. Det blev rysligt invecklat därefter, för ingen visste om Charles’ två levande barn skulle få varsina 50 acres, eller om de skulle få dela på 50 acres. George fick efter mycket om och men sina 50 acres, men vid närmare undersökning visade det sig att han fått en plätt med djungel högst upp på bergssidan, och inget te alls.

Under de där sista förvirrade åren efterträdde Björn George som trustee i Charles Setons Trust, så på något sorglustigt sätt har han ändå deltagit i processen.

En obskyr person på Ceylon anmälde sig som köpare av Georges och trustens delar av Preston och St. Margaret’s, ägarna skrev på för att rädda vad som räddas kunde, och det var det sista vi hörde av plantagerna. Under 1980-talet skrev vi mängder av brev till agenter och advokater i Colombo för att höra var pengarna tagit vägen, men vi väntar fortfarande på svar, trettio år senare.

Men skadeglädje sägs ju vara den enda sanna glädjen, efter tio år hade teindustrin på Sri Lanka tappat 10 % av sin produktion medan världsproduktionen gått upp 10 %, så den Lankesiska regeringen återprivatiserade på 1990-talet till stora delar plantagerna. Men då gick det ju till på samma sätt som det i våra dagar gör i Ryssland – folk med goda förbindelser köpte alltihop billigt. I våra dagar driver Sri Lankas lantmäteriverk ett stort projekt för att fastställa vem som äger vilken mark, hur gränserna går, och allt annat som glömdes bort efter 1972.

Under många år var våld och elände det enda man hörde från Sri Lanka, men nu verkar det i alla fall vara fred där. Det sätt Sri Lanka styrs inger dock oro - det håller inte i längden att dela ut alla statens pengar till ett litet fåtal - förr eller senare brister det! Vi får se hur det går med det som någon en gång kallade ”Paradiset på jorden”.