Viola
Viola, dotter till Mimmi, var en långbent, mörkt grårandig katt. Volan, som hon
kallades, var mattes katt. Hon var ganska kallsinnigt inställd till övriga familjen,
ignorerade dem helt enkelt. Matte var hennes allt, tills hon fick egna ungar i alla
fall. Viola var bara sju månader när hon fick egna ungar som föddes runt om i hela
huset. Viola skrek och rusade runt och matte sprang efter och plockade upp kattungarna.
Till sist stängde matte in sig och Viola i sovrummet, där hon fick den sista ungen
på mattes och husses säng. Hon förstod inte alls vad som hade hänt, men hennes älskade
matte hade hjälpt henne och nu var allt bra. Hon spann och slickade sig, ungarna
tittade hon inte åt. Det var inte lätt att få henne att ta sig an ungarna och börja
slicka dem, hon gjorde visserligen halvhjärtade försök men mest för att matte tjatade.
Till sist hade hon i alla fall slickat alla fyra ungarna rena och fina, men nu tänkte
de bita henne i magen! Matte fick tala vänligt till henne och lugna henne igen och
så småningom fick de tutta på Violas mage.
Resten av mattes familj påkallade uppmärksamhet och Viola lämnades ensam med ungarna
på sängen i sovrummet. När matte kom tillbaka, efter någon timme, låg Viola lugnt
spinnande och matade sina ungar. Suck, nu kunde väl matte andas ut?
Nja, inte riktigt! Viola älskade visserligen sina ungar. Men som den tonårsmor hon
var, ville hon ut och träffa kompisar och leka, så hon glömde lätt bort att hon
hade ungar hemma. Men när hon väl kom hem sprang hon i full fart, kastade sig i
korgen med ungarna, spann i högan sky och slickade dem från topp till tå. Medan
hon matade dem pratade hon med dem med små underliga ljud. Sedan kunde hon bli kvar
korgen från en kvart till flera timmar, oftast bara en kvart. Hur ofta kattungar
skulle ammas hade Viola ingen aning om och den som skulle ta hand om dem när hon
var ute och lekte var väl matte, eller?
Men även om matte kunde mycket så gick gränsen långt före att amma kattungar. Den
detaljen tog kattungarnas mormor hand om, som tur var. Mormor Mimmi hade egna ungar
och matade, om än mycket motvilligt, även Violas ungar om hon inte kom hem i tid.
Med hjälp av mormor Mimmi och senare matte växte Violas ungar och blev stora och
präktiga, allra störst var Emil. Emil var en nyfiken kattunge, medan hans syskon
låg kvar i korgen gick han på upptäcktsfärd i huset och bekantade sig med hundarna
och de andra katterna.
Under den här tiden höll vi på att bygga om och det stod plankor, målarfärg och
verktyg lite här och var. Emil klättrade naturligtvis omkring i all detta och det
föll sig inte bättre än att han en dag välte flera plankor, hamnade underst själv
och dog. Viola var naturligtvis inte hemma när detta hände så vi lade Emil på en
liten dockfilt i en skokartong för att visa Viola, när hon kom hem, vad som hänt.
När hon så sent omsider kom hem visade vi henne Emil i skokartongen. Hon ville
inte titta utan rusade sin vana trogen till korgen med sina kattungar. Där upptäckte
hon med detsamma till sin fasa att en unge fattades, Emil var borta! Hon började
ropa, men ingen Emil kom springandes. Hon gick upp från korgen och började leta.
Vi visade henne igen den döda kattungen i skokartongen, men nej, den var inte hennes.
Hennes unge var levande och sprang omkring! Inte låg hennes unge stel i en skokartong!
Viola letade överallt i hela huset, hon ropade under sängar och under byråar, vi
fick öppna lådor och visa henne att ingen unge fanns där. I en vecka höll hon på
att leta och ropa efter Emil och även om vi i familjen också var mycket sorgsna
var det mycket tålamodsprövande. Till sist gav Viola upp och ägnade sig helhjärtat
åt de tre kvarvarande ungarna och familjen kunde andas ut. Emil begravdes i sin
skokartong under askarna i trädgården.
Uppdaterad 2008-11-09