Edvin
Edvin var ingen katt, utan en liten grå kanin. Men jag undrar om han inte trodde
att han var en katt, katterna var i alla fall hans bästa vänner. Vi fick honom av
våra vänner på bondgården i Anderssvedja, mor i huset tyckte att just den kaninen
var så liten att han inte var något att ha. De andra skulle väl ätas trodde jag,
men frågade inte. Jag vet inte om Edvin anade att vi räddat honom från att bli uppäten,
men en mer tillgiven kanin fick man leta efter (och hittar ändå inte!). För Edvins
del hade vi tänkt att en bur ute skulle passa bra, men först skulle den byggas.
Men när buren väl var klar så bodde Edvin inne och så var det med den saken!
Edvin visste direkt att han hette Edvin och eftersom han inte släppte pluttar överallt,
utan (mest) på en tidning på golvet vid ytterdörren, fick han vara lös i huset Han
fick också vara mycket ute och skutta, eftersom han kom när man ropade. Han var
till och med bättre på inkallning än hundarna! Hundarna, tre stycken lapphundar,
var ok tyckte Edvin, men katterna älskade han. Och de honom! Hans allra bästa vän
var Tom, vår långbente f.d. stallkatt. Det bästa Edvin visste var att bli slickad
på huvudet av Tom. Tom var väl mindre road, men ställde upp när Edvin bad så snällt…
genom att borra in huvudet i Toms mage och knapra med tänderna. Att knapra med tänderna
för en kanin betyder ungefär som att spinna för en katt! Det näst bästa Edvin visste
var halstabletter, särskilt Vicks blå, men även andra hårda karameller gick an.
Var han än var i huset så hörde han när någon tog av pappret av en karamell och
då kom han skuttandes, ibland så fort att han ramlade i trappan. Vi trodde inte
att halstabletter var så nyttiga för små kaniner, men Edvin ville inte höra på det
örat. Han tyckte mycket om att sitta i knäet och bli klappad och sprattlade inte
alls som andra kaniner när man lyfte upp honom. Han kunde sitta i knäet i flera
timmar och knapra. Edvin var med andra ord en helt perfekt liten kattkanin.
Att även våra katter trodde att Edvin var en av dem fick vi bevis för en dag. Katten
Mossi hade ungar i en korg på övervåningen och när en katt har ungar brukar hon
inte lämna dem om inte någon annan passar hennes ungar. Ibland var det någon av
oss i familjen, som satt och klappade ungarna och då fick uppdraget att passa dem
medan mamman gick ut en sväng. Man förstod det på hennes blick och på att hon flera
gånger vände sig om för att kontrollera att man satt kvar när hon gick. Ibland kunde
även en storasyster eller storebror till kattungarna åka på att vara barnvakt. Den
utvalda fick då lägga sig i korgen hos ungarna för att de skulle hålla sig lugna.
Alla kattmammor är inte så noga med detta med att ha barnvakt, men Mossi var det,
det visste vi. Så när vi såg först Tom, sedan Malin (kattungarnas storasyster) och
så Mossi gå ut, undrade vi vem som passade kattungarna? Familjen satt ju vid teven på undervåningen?
Vi gick naturligtvis upp för att titta! Och vem satt i korgen
med kattungar på huvudet och hängandes i öronen om inte Edvin. Han såg ganska olycklig
ut så vi försökte ta bort honom från korgen, men han hoppade genast tillbaka igen.
Han hade väl på något sätt lovat att passa ungarna, men hur kattmamman frågade och
hur han svarade, kommer vi aldrig att begripa.
Uppdaterad 2008-12-17