Anton, chinchillan som var trött på livet
Det har gått litet långsamt för Ann Britt att skriva ned djurhistorier på sista
tiden – det har varit mycket annat att ta tag i. Jag kom då att tänka på att även
jag mött en del färgstarka djurpersonligheter i mina dagar; och färgstarkast av
dem alla var nog Chinchillahannen Anton.
Anton uppflugen på kaffebryggaren
Ja, att det var en hanne och att han hette Anton, det blev inte uppenbart förrän
en tid senare; när han flyttade in hos oss i början av juli 1990 var det under namnet
Atena. Nu var det inte Violet och jag som till varje pris ville ha en chinchilla
i huset, utan sonen Anders och hans dåvarande flamma Jenny. Hur det gick till minns
jag inte riktigt, men jag fick hastigt och lustigt snickra en bur att förvara den
lilla krabaten i och börja besöka djuraffären i Hässelby för att köpa licensierat
chinchillafoder.
Atena var en livaktig typ och hade hon sprattlat sig loss ur mitt grepp så utbröt
en halvtimmes kaos, när Atena hoppade, sprang, dök, ålade, slingrade och studsade
runt i huset med en allt mer andfådd gammelhusse efter sig.
Chinchillor måste av någon anledning ha en låda med sand till hands att rulla sig
i – det har något med att vårda pälsen att göra. En sådan låda fanns naturligtvis
i köket där hennes bur stod och efter att ha stängt dörren till hallen noga släppte
vi ut henne ur buren för att hon skulle få ägna sig åt pälsvård en stund. Det fungerade
så att hon hoppade upp i sandlådan, vältrade sig vällustigt i sanden en stund, hoppade
sedan ut på golvet och ruskade på sig så att all sanden spreds i ett jämnt lager
över köksgolvet. Sedan for hon runt i köket som en raket, och det var oftast mer
tur än skicklighet att vi lyckades få tag i henne och återbörda henne till buren.
Så länge vi bara hade Atena klarade vi för det mesta att hålla det hela under kontroll,
men året därpå tyckte Anders och Jenny att hon måste känna sig ensam i sin bur och
köpte en chinchilla till, som fick heta Isabella. Ve, o ve! Då visade det sig att
Atena var en devil in disguise – hon var en hane och blev ytterst uppiggad av kvinnligt
sällskap!
Så gick det som det gick, under loppet av tre år hann de få 6 kullar med sammanlagt
12 ungar. Vi försökte ibland att sära på dem för att bromsa ned chinchillaexplosionen,
men när Anton (som han fick heta sedan han avslöjat sitt rätta jag) satt i en bur
i vardagsrummet och Isabella i en annan bur i köket så ylade de
oavbrutet tills vi släppte ihop dem igen.
Chinchillaungar är så pass små, att de utan besvär knallar ut och in ur en bur av
hönsnät, och mer än en gång blev vi varse att det varit ännu en lycklig tilldragelse
genom att vi mötte pyttesmå chinchillor i trappan. En gång släppte vi ut Isabella
med sin barnaskara på köksgolvet för att se dem i aktion, men det var ingen bra
idé! Isabella for in under köksskåpen med detsamma, kallade på sina telningar och
så var de alla försvunna. Att locka på en chinchilla, eller att försöka muta den
med godis eller andra läckerheter är dömt att misslyckas. Efter en halvtimmes fåfänga
försök fick jag hämta kofoten, bryta loss sockellisten och försöka raka ut familjen
chinchilla med skaftet av en sopborste. Det gick inte heller något vidare bra; för
min inre syn kunde jag se Isabella rulla sig på rygg gapskrattande där under skåpen.
Till sist tröttnade hon på att skratta och kom ut, blev arresterad direkt och så
kom ungarna ut en efter en. Så var det bara att spika dit sockellisten igen – det
blev nästan lika snyggt som det varit.
Efter tre år hade Jenny blivit ex-flamma, Anders börjat studera i Uppsala, och vi
tyckte att det var dags att avsluta chinchillaperioden. Vi annonserade att vi hade
ett antal bedårande chinchillor till salu, fick direkt svar av en herre från Uppsala
som av allt att döma samlade på chinchillor och papegojor (!?) – han anlände prompt
i en Mercedes med gräddvit läderklädsel, mosade in den stora chinchillaburen med
sina vassa hörn i baksätet, vi tog avsked av våra chinchillor; och satte oss med
ett enormt PUH! i soffan.
Efter en veckas städning var de flesta spåren utplånade, fast golvmattan i köket
var uppäten överallt där chinchillorna fått tag på en kant. Det gick också åt några
kilometer eltejp när vi undan för undan upptäckte nya sladdar de gnagt bort isoleringen
från, men i dag, femton år senare, tror jag inte att jag har några chinchillaspår
kvar i mitt liv.
Men nu är det hög tid att berätta varför vi trodde att Anton var trött på livet.
Vid tre tillfällen gjorde han nämligen beslutsamma försök att ta livet av sig –
om det var av misstag kan man inte veta, men tre gånger!?
Den första gången var han på rymmen och vi kunde inte hitta honom på flera timmar.
Sedan skulle någon gå på toaletten, och vem sitter inte i toalettstolen, till halsen
i vatten, och ser bedrövlig ut? Anton förstås; och han hade inte ens vett att vara
tacksam när han blev upplyft och torkad med Violets hårtork. Han borde ha varit
stolt, för när han blivit torr var han fem gånger större än annars – en hårtork
kan göra underverk med fett och tråkigt hår!
Den andra gången tänkte vi inte på att köksfönstret stod på glänt när han skulle
få sitt dagliga sandbad; men Anton såg omedelbart en väg till friheten, hoppade
upp på fönsterbrädet, ut genom fönsterspringan och ned på marken tre meter längre
ned. Anders kastade sig utför trappan och ut, övertygad om att han skulle hitta
en krossad chinchilla i rabatten. Men där satt en, visserligen något groggy, men
ändå levande chinchilla. Direkt tillbaka till buren, och ytterligare en punkt på
checklistan ”Innan Du släpper ut chinchillorna”.
Den tredje gången måste chinchillornas skyddshelgon ha varit med honom, för vi satt
en kväll i vardagsrummet, med vin, brasa i öppna spisen och stilla musik. Anton
fick komma ut ur buren för att njuta av ron, men slet sig direkt och hoppade tveklöst
in i öppna spisen, rundade brasgallret och in i elden. Någon kvicktänkt person rev
ut brasgallret på golvet, greppade Anton och släckte den pyrande chinchillan. Han
luktade inte särskilt gott efter detta, men visade inga tecken på att ha lärt sig
något. Därefter hade vi inget förtroende för chinchillors självbevarelsedrift
- vi utgick från att de om möjligt skulle försöka ta sig själva av daga.
Här slutar historien om Anton, chinchillan som var trött på livet, berättad av Björn.
Uppdaterad 2009-11-29